Med främmande arter avses arter som sprider sig till nya områden till följd av mänsklig verksamhet. Människan kan flytta främmande arter (kallades tidigare inkomlingar) till nya områden med avsikt eller i misstag. I och med att sjö- och kanaltrafiken ökat och fartygens hastighet vuxit har all fler arter spritt sig till nya områden (barlastvatten, fartygsbottnar). En del främmande arter flyttas också genom annat slag av mänsklig verksamhet (inplantering, fiskodling, prov- och akvariearter). När man nuförtiden talar om främmande arter används ofta termen ”ekologisk rulett”. Begreppet beskriver väl oförutsägbarheten hos de förändringar som en främmande art orsakar i ett nytt ekosystem. Förändringarna är ofta irreversibla, speciellt i vattenmiljöer, där det är svårare än på land att få bukt på en arts spridning eller att avlägsna en art.
Många forskare anser att ett välfungerande ekosystem kan motstå främmande arter på naturlig väg. Finska viken lider dock av eutrofiering och förorening och är därför speciellt sårbar. De främmande arterna är dessutom överlevnadsmästare. Arter som har långlivade vilostadier eller vars larvstadier sprids med vattenströmmarna har de bästa möjligheterna att klara sig.
De främmande arterna anses utgöra ett av de fyra allvarligaste hoten mot den biologiska mångfalden i haven världen runt. De tre övriga hoten är eutrofiering, överexploatering av naturresurser och förlusten av livsmiljöer.
Rovvattenloppa – Cercopagis pengoi (Koukkuvesikirppu, Fishhook waterflea)
Rovvattenloppan kommer från Kaspiska havet, varifrån den spridit sig till Finska viken med fartygs barlastvatten på 1990-talet. Rovvattenloppan är ett rovdjur, som lever på andra planktondjur. Den utnyttjar sålunda samma föda som strömmingen och vassbuken. Rovvattenlopporna är till men för fisket då de fastnar i fisknät och andra fiskeredskap med sin långa, krokförsedda svans och gör dem slemmiga.
Slät havstulpan – Amphibalanus improvisus (Merirokko, Bay barnacle)
Den släta havstulpanen är en tidig inkomling från Nordamerika och en av de äldsta främmande arterna i Finska viken. Arten kom troligen till området fäst i bottnen av segelfartyg. Den kan fästa sig nästan på hurdant underlag som helst.
Nordamerikansk havsborstmask – Marenzelleria spp. (Liejuputkimato, Marenzelleria polychaete)
Den nordamerikanska havsborstmasken är en brackvattensart, och därför är Östersjön en lämplig livsmiljö för den. Nordamerikansk havsborstmask påträffades första gången i Finska viken sommaren 1990. Den bökar kraftigt om i havsbottnen, då den gräver sig djupt ner i bottensedimentet. De här borstmaskarna har konstaterats förbättra syreförhållandena i havsbottnen, vilket gör det lättare för andra arter att återkomma till bottnar som lider av syrebrist.
Växtplankton
Planktonalger, eller växtplankton, förekommer ner till många meters djup i det produktiva ytskiktet av havet. Det är fråga om enskilda celler, cellkedjor och olika slags kolonier, som bildar ett artrikt algsamhälle med bl.a. cyanobakterier (blågrönalger) och pansarflagellater. I sinom tid sjunker algsamhället djupare ner i vattnet, och på vägen ner eller senast på bottnen blir algerna uppätna av planktondjur eller bottendjur eller så bryts de ner av bakterier.
Kväve och fosfor är viktiga näringsämnen för planktonalgernas tillväxt. En för stor kvävebelastning från land och kvävenedfall ur luften sätter dock fart på växtplanktonproduktionen. Fosforbelastningen gynnar i synnerhet tillväxten hos cyanobakterierna, alltså blågrönalgerna. Detta fenomen kallas eutrofiering och kan medföra flera hot mot ekosystemet, exempelvis utarmning av den biologiska mångfalden och syrebrist.
Blågrönalger (Cyanobacteria)
Cyanobakterierna är bättre kända som blågrönalger i talspråket. De påminner om bakterier till sin uppbyggnad men de fungerar på samma sätt som övriga primärproducenter, dvs. de assimilerar genom att binda solenergi och frigöra syre. Det levergift som blågrönalgen Nodularia spumigena producerar kallas nodularin. Vatten som innehåller nodularin kan orsaka allergi- och förgiftningssymptom hos människor och vara rentav dödligt för husdjur.
Pansarflagellater (Dinoflagellates)
Alexandrium ostenfeldii. Denna alg förekommer huvudsakligen i grunda, slutna havsvikar då vattnet är varmt. Det gift den producerar kan anrikas i bottendjur, såsom musslor, och eventuellt vandra uppåt i näringskedjan exempelvis till sjöfåglar. Vatten som innehåller rikligt av pansarflagellaten A. ostenfeldii kan orsaka hudirritation hos människor. Om det i slutet av sommaren då mängden alger är stor förekommer bioluminiscens i havsvattnet, vet man att denna encelliga planktonalg är på plats. Detta ljusfenomen kallas också mareld.