Havsörnen är den största rovfågeln vid Finska viken, och den kan ha en vingbredd på 2,5 meter. En havsörn i flykt känner man lätt igen på de grova och långsamma vingslagen – den liknar en ”flygande matta”.
Havsörnarna söker föda främst i kustområdena och vid de största sjöarna. Havsörnen äter huvudsakligen fisk (t.ex. silverruda, näbbgädda) och fågelungar (änder, måsar). På vintern äter den också as. Havsörnsparen bygger boet i allmänhet i toppen av en tall eller asp i närheten av havet.
Havsörnsbeståndet vid Östersjön minskade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet främst till följd av förföljelse. I Estland förbjöds skjutning av havsörn under häckningstiden år 1934, men trots det dödades havsörnar och individantalet sjönk. Bekämpningsmedlen DDT och PCB samt de övriga klorerade organiska föreningar som kom ut på europeiska marknaden på 1940-talet hade en mycket skadlig inverkan på havsörnarnas fertilitet vid Östersjön.
Skyddsåtgärder vidtogs först i Nordeuropa på 1970-talet, användningen av DDT förbjöds i Estland år 1968 och i Finland år 1976. Skyddsåtgärder var exempelvis att man utfodrade havsörnar med ren mat som innehöll endast litet bekämpningsmedel och byggde konstgjorda bon åt örnarna. Tack vare förbudet mot bekämpningsmedlen samt det nationella skyddet började antalet havsörnar i Estland och Finland öka på 1970–80-talen och det växer fortfarande. I norra Estland började antalet växa något senare, först på 1990-talet. Numera häckar över 20 havsörnspar i norra Estland. Det häckar uppskattningsvis 320–360 havsörnspar i Finland nuförtiden.
Havsörnarna är långlivade fåglar, som kan leva upp till 30 år. Eftersom de har låg fertilitet, är trogna sin gamla boplats och lätt störs, bör deras livsmiljöer bevaras. Havsörnen hör till skyddsklass I i Estland och Finland.